St. Jean Pied de Port, Frankrike, den 5 maj 2015. Jag stod i startgroparna av Camino Frances, den 800 km långa pilgrimsleden från St. Jean Pied de Port i Frankrike till Santiago de Compostela i Spanien. Pirrig av förväntan och spänning, packade jag det sista i väskan i gryningen för att ge mig av med några andra medpilgrimer från samma boende.

Jag kände mig väl förberedd. Jag hade gått en bit av leden några år tidigare och hade packat lättare och smartare än första gången. Jag hade gjort mer research, läst i bloggar och artiklar och tagit lärdom av andras erfarenheter framför allt gällande skor, strumpor och fotvård i allmänhet.

Då vädret kunde variera under den en månad långa vandringen, hade jag bestämt mig att gå i mina vandringskängor. De hade varit med flera år och passade mina fötter utmärkt. Jag hade dessutom gått på caminon med samma skor förra gången och de hade fungerat suveränt. Jag hade laddat med sporttejp, skavsårsplåster, vaseline och annat som jag ansåg vara bra att ha för eventuella fotbekymmer. Därtill hade jag tagit till mig rådet att ha dubbla strumpor för att få bort friktionen, något som också hade fungerat utmärkt första turen på caminon.

Första dagarna gick smidigt och lättsamt. Fötterna mådde prima och kroppen höll på att bli starkare och starkare. Jag kände med mina caminokamrater som på olika sätt hade drabbats av problem med sina fötter redan väldigt tidigt och vi alla hjälptes åt med det vi kunde.

Mot slutet av min första vecka sköljdes regionen över av en värmebölja där temperaturerna övergick +30 grader flera dagar i sträck. Ett oväntat och ovanligt fenomen i mitten av maj enligt lokal media och alla jag mötte. Det var där och då mina bekymmer med fötterna började. Hur noga jag än tejpade mina tår och andra riskområden, hur jag än bytte strumpor under dagens vandring, hur jag än vädrade mina fötter var de första blåsorna ett faktum. Och det blev värre, mycket värre.

Jag tog hand om mina fötter bäst jag kunde med de medel jag hade. Under tiden gjorde jag mig ovän med både skavsårsplåster och vaselin och svor över sporttejp – både tiden det tog att få allt på plats på morgnarna och klistret på fötterna efter dagens insats. Efter 500 km skrek mina fötter efter paus och det fick dem. En dag i återhämtningens tecken där det lokala apoteket gav mig ytterligare hjälp och råd för att kunna ta mig vidare. Det blev gigantiska blåsor som tömdes, krämer som smetades på och kompressorer som tejpades fast.

Det blev fortsatt mycket fokus på fötter de sista 300 kilometrarna. När jag den 3 juni nådde fram till Santiago de Compostela, var mina fötter inte en vacker syn.

Caminon var en helt fantastisk, livsförändrande upplevelse som jag med värme kan rekommendera till alla. Dock önskar jag att jag redan då hade vetat om en produkt som BlissWool för att göra resan bekvämare och kunnat ha fullt fokus på all magi på vägen istället för att bekymren med fötterna tog så mycket plats.

Har du en story om aktivitet, resa, eller annat där fötterna stal showen? Dela gärna med dig som kommentar.