Förberedelserna inför årets Öppet Spår blev ovanligt bra tack vare träningsläger i Idre redan i början på December samt en kall vinter och rikligt med snö på hemmaplan i Östergötland. Jag hade ett par år tidigare köpt racepjäxor som helt saknade isolering, vilket gjorde att mycket av årets träning gjordes med iskalla fötter. Därför beslöt jag mej för att köpa ett par nya pjäxor av lite varmare modell någon vecka innan Öppet Spår. Nöjd med nya pjäxorna sålde jag av de gamla. Dock ångrade jag mig ganska snart eftersom de nya gav upphov till ett tryck på hälen med rejält skoskav som följd vilket inte alls var optimalt med bara knappt en vecka till start.

Detta skapade vissa farhågor inför de 9 milen jag hade framför mig. Jag funderade först på att använda skavsårsplåster men några dagar innan loppet kom jag i kontakt med BlissWool. Jag var först lite skeptisk men bestämde mig att testa BlissWool under loppet. Mest på grund av ullens många fina och oöverträffade egenskaper, bland annat isoleringsförmåga både i vått och torrt tillstånd, men lite också på grund av tidigare dåliga erfarenheter av skavsårsplåster som kavlat av och nästan förvärrat situationen.

Öppet Spår går som bekant helgen innan Vasaloppet. Jag tillsammans med ett gäng kompisar har som tradition att åka Öppet Spår Måndag. I minibussen på väg upp till Sälen dagen innan är förväntningarna uppskruvade och diskussionerna brukar vara livliga kring upplägg, taktik och vallning. Vallningen skulle dock inte innebära några konstigheter i år med klassiskt ”blått” kallföre hela vägen. Väderprognosen utlovade minus 17 grader i starten och cirka minus 10 grader vid beräknad målgång. För min egen del så var årets lopp den tionde i ordningen med en målsättning att köra under 6 timmar vilket kändes som helt klart görbart.

Vid den tidiga uppstigningen klockar 04:30 med grötfrukost, ägg och kaffe inklusive övriga morgonbestyr konstaterade vi att natten till måndagen hade varit kristallklar och temperaturen hade sjunkit betydligt mer än vad väderprognosen utlovat. Tävlingsdräkten var inte längre aktuell utan nu gällde det att balta på sig det varmaste som är tänkbart att åka skidor i. Jag var även noga med att applicera rikligt med BlissWool på mitt gamla skoskav för att få bort trycket från den punkt av pjäxan som tidigare hade orsakat skavsåret. Jag kände mej hoppfull att loppets 9 mil inte längre skulle vara i farozonen på grund av skoskavet. Större funderingar var det dock gällande kylan.

På väg mot Berga by och startområdet såg vi den upplysta termometern vid Vasaloppets kansli ilsket lysa ”–27”. Att det troligtvis skulle bli kallare än utlovat hade vi blivit varse redan under kvällen men minus 27 grader kändes inte roligt.

Väl på plats på startområdet kändes det ovanligt folktomt och på gränsen till kusligt då vi nästan var helt själva. Det var ovanligt då det brukar vara många åkare som är tidigt ute med avsikt att få en bra startplats i kön. Normalt brukar vi vid samma tid hamna ca 50 meter från startlinjen men i år fanns det i stort sett plats nästan längst fram. Med skidorna utlagda blev det full fart tillbaka till bussen och in i värmen.

Det skulle bli en bister dag och överdragskläderna var på in i det längsta tills det bara var någon minut kvar till start. Jag slogs av en allvarlig fundering i samma ögonblick som överdragskläderna tagits av, det skulle bli mer än lovligt kallt. Den initiala målsättningen om att köra på under 6 timmar hade nu omvärderats till att försöka ta sig i mål utan att kropp och hälsa allvarligt äventyras.

Väl iväg så gjorde sig det kalla och otroligt sträva föret sig gällande och man fick inte en enda centimeter glid gratis i stakningen. Första milen upp till myrarna innebar mer eller mindre konstant stigning. Kroppsvärmen kunde hållas på en acceptabel nivå utan att bli genomfrusen. Strax efter första kontrollen i Smågan började man skönja soluppgången som i klart väder brukar vara magisk på gränsen till en religös upplevelse. Men denna vackra upplevelse gick inte riktigt att ta in denna morgon på grund av den plågsamma kylan.

Jag växlade stundtals frenetiskt mellan spåren för att försöka hitta ett spår där glidet eventuellt kunde vara något bättre än obefintligt men insåg snart det lönlösa i detta företag. Det var bara att konstatera att årets förutsättningar inte skulle innebära några topptider trots bra grundträning och hyfsat många skidmil i kroppen.

Strax efter kontrollen i Evertsberg då man just passerat halva loppet bar det av utför ner mot det ökända köldhålet i Tännäng. Jag kände hur temperaturen sjönk markant, skidtröjan frös till ett stelt skal och på bara några minuter kände jag att händerna var illa ute eftersom även de nyinförskaffade skidtumvantarna frös till ett is-skal. Jag fortsatte i kanske ytterligare 5 minuter när jag insåg att det går inte mer. Jag stannade till vid en kille som körde FörsvarsmaktsVasan och som också hade samma problem.

– Snurra, snurra, det är det enda sättet ropade han och vevade med armarna. Du måste få igång blodcirkulationen och få ner blod till fingrarna, fortsätt snurra tills det sticker i fingrarna då är det okej. Jag fortsatte veva med armarna och lyckades få upp värmen tillräckligt för att fortsätta. Senare hörde jag lite blandade uppgifter om att temperaturen hade varit mellan -35 till -38 grader nere i Tännäng när jag passerade.

I samband med att jag försökte komma igång med åkningen igen hade jag en energidip och kämpade med att bara glida med i kön. Jag repade mej skapligt efter ett tag, hittade tillbaka till rytmen och kunde börja köra igen.

Kontrollerna betades av en efter en. Jag körde på och kände mej piggare ju närmare mål jag kom. Vid sista kontrollen i Eldris då det var ca 9 km kvar svepte jag en sportdryck och en kopp kaffe och strax efter passagen i Eldris tyckte jag mig se en skidkollega från mitt skidgäng. Sist jag såg honom var i första backen efter vägövergången då han tråcklade sig förbi kön av åkare genom att smidigt skida på i en av ytterkanterna. Jag tryckte på lite extra för att komma ifatt och när jag passerade så såg han sliten ut men han lade sig bakom och hängde på.

Vi växeldrog i ganska långa partier fram till Moraparken då det är ca 1 km kvar till mål och jag hade under några av de sista kilometrarna funderat på slutklämmen på loppet och en eventuell spurtuppgörelse med skidkollegan. Jag uppfattade att oddsen troligtvis talade till min fördel trots att han normalt sett och utan tvivel är en bättre skidåkare och den starkare av oss. Men mycket händer i kroppen under 9 mils relativt hård skidåkning, vilket sätter de ordinarie förutsättningarna ur spel.

När vi passerade 89 kilometersskylten med en kilometer kvar växlade jag spår och tryckte på rejält och jag uppfattade att han inte lyckades haka på. Det blev en långspurt för min del och jag höll samma tryck i stakningen hela vägen in under målportalen med den välkända devisen från 1923 ”I fäders spår för framtids segrar”.

Äntligen i mål och trots att jag ändå var oförskämt pigg på slutet så var det ett Öppet Spår jag sent ska glömma på grund av den galet kalla temperaturen och det otroligt kärva skidföret som satte käppar i hjulet för ambitionen om ett snabbt lopp. Nu återstod bara att ta sig till bussarna och ner till duscharna och till väskorna med ombytet vilket innebär en kort busstur tillbaka till Moraparken och Prästholmens IP.

I omklädningsrummet konstaterar jag att sulan på en av mina nya skidpjäxor spruckit rakt av. Funderade på om detta hade med kylan att göra. Jag kunde även lite överraskande konstatera att det tidigare skavsåret på hälen var helt opåverkad och i lika skick jämfört med innan starten. Utifrån denna positiva erfarenhet kan jag varmt rekommendera andra med skavsårsproblem att testa BlissWool eftersom det är en bra produkt som håller vad den lovar.